Missbruket

De har eskalerat igen, mina problem med Blocket. Efter en ganska harmonisk period med bara några sporadiska, väl övervägda köp har besattheten kommit ifatt mig. Märker det tydligt i perioder av stress, hur jag i ångestdämpande syfte kollar min bevakningslista allt oftare.
Lyckligtvis har vi ju precis flyttat så lite extra yta fanns ju till en början, men nu är det dock mer än fullt igen.
Förra veckans köp är jag mest nöjd med, ett sideboard som fått flytta in i vardagsrummet och mer än väl sväljer allt mitt skolstuff.

Ikväll ska stackars Mattias hämta ett skrivbord 30 minuter söderut, för att sedan hämta ett vitrinskåp, ett identiskt med det vi redan har märk väl, 30 minuter norrut. Han är SÅDÄR glad. Men stark, han tar det som en man. En sorts tyst uppgivenhet.
Vet ej var jag ska ställa eländet.

Kontraster

Om föreläsningarna om sjuka barn var ångestframkallande så är det ju inget jämfört med barnplaceringen. De flesta småttingarna mår ju ok men jag har en klump i magen varje morgon. Livrädd för att tvingas se barn lida eller dö. Min andra kväll på jouren igår blev värre än jag någonsin kunnat tänka mig. Sådant ska inte behöva hända barn och ingen ska behöva bevittna det. Jag gick hem efteråt och nattade Edward och surfade blocket. Vad ska man göra liksom?
Vi har fått lite debriefing idag. Jag kände först spontant att jag inte var intresserad men visst, det var skönt att gå igenom händelsen mer i detalj även om det inte förändrar något. Oftast kan jag ganska snabbt släppa sådana här saker och gå vidare. Vissa ögonblicksbilder lagras in i någon sorts inre bibliotek och utgör råmaterial för mardrömmar, men sällan mer än så. Det sker väl någon sorts tillvänjning med det precis som allt annat.

Dagis är stängt idag så jag passar på att ta en ledig eftermiddag med E. Nu vankas tupplur. Vi har det ju väldigt bra, det gäller att inte glömma det.
Avslutningsvis några glada bilder från de senaste veckorna. Middagar, picknickar och vackra dagar i Värmland.

Vardagen

Den går alldeles för för snabbt! Jag hinner knappt blinka innan det är ny dag.
Idag är sista dagen på det teoriblock som avhandlat delar av pediatriken samt gynekologi/obstetrik. Vanligtvis duckar jag föreläsningar för att jag är lat, denna period har det varit väl medvetna val med omtanke om min mentala hälsa. ”Barnonkologi och smärtlindring” fick till exempel klara sig utan mig. ”Förlossningskatastrofer” blundade jag mig igenom men den hann ändå göra skada.
Hur, alltså hur, kan man jobba med sjuka och döende barn? Jag älskar barn och kan absolut se allt det fantastiska med jobbet men det räcker ju med att en dör… Hua.
Rätt plågsamma veckor således. Naturligtvis är jag överkänslig, på samma sätt som jag tror alla andra föräldrar är. Tvångstankarna kanske är lite mer välutvecklade hos mig men den där grundläggande ångesten och oron är nog samma hos alla mammor och pappor. Jag hoppas och tror dock inte ni sitter hemma och läser PM över praktiskt omhändertagande av döda barn.

Så! Skönt att det är över.
Utöver den ångesten har vardagen rullat på bra. Resten av familjen verkar må hyfsat också. Har inte riktigt frågat Mattias hur hans veckor varit men en tidig morgon när jag kom ut i köket för att sätta på kaffet hittade jag detta i diskhon så jag antar att han haft det ganska lyckligt.

Det har pratats mycket tillväxtkurvor de här veckorna och det ger mig ju såklart också ångest. Edward hittar man nämligen ofta så här;

Det ihop med en diet bestående av ”drömyoghurt” gör ju att jag ser barnfetma, hormonella rubbningar och uteblivna barnbarn framför mig. Så ut med ungen i löpspåret.

”Spring tjockis, spring!”

Nej då, nu skojar jag bara. Men just den vackra kvällen på bilden sprang han på eget bevåg 2 kilometer. Min pojke!

Ha en fantastiskt fredag allihop!